Pages

Wednesday 24 April 2013

Valparaíso och hur jag minns dig

På sätt och vis är Valpo vackrast på kvällen. Fast inte när mörkret lagt sig och stjärnorna tindrar ikapp med lamporna från kullarnas alla hus, trots att det också är magiskt. Det bästa är just nu, när eftermiddagssolen skuggas av Playa Anchas toppar väster om bukten. Riñaca har fortfarande sol och höghusen blänker ikapp med det gnistrande havet. Allt är ljust, men ändå belagt i skugga.

Rummet omkring mig är speciellt. Det svartprickiga trägolvet böljar som ett förlist skepp och gungar när någon går på det. Mot fönstret står ett litet ojämnt bord med tre omaka stolar kring sig. Här och var på golvet ligger diverse prylar, alltifrån kläder och böcker till väskor och en odiskad tallrik. Utsidan av huset är täckt med plåt som både skiftar i utseende och i färg. En svag doft av fimpade cigaretter sprider sig i rummet och de handfull stumpar som ligger övergivna i en askkopp ser onekligen skyldiga ut.

Överallt i lägenheten finns lite märkliga ting; en smal spegel med guldram som diagonalt hänger mellan fönsterkarmen och listen på andra sidan; några nersuttna fåtöljer i gult och brunt och två gamla soffor i samma stil; en upphöjd tröskel precis vid spisen och ett rum fullt av böcker. Märkligt är ordet.

Ljudet från stadens brusande liv nedanför når upp hit lika lätt som de små vindpustarna lyfter upp doften av hav. Där nere springer de runt, alla med konkreta mål för sina utflykter. Tanten i lila kofta, som långsamt långsamt beger sig hemåt med en påse frukt i handen; de två unga tonåringarna vars händer är sammanflätade av den nyupptäckta kärlek alla chilenska par verkar finna; de två byggarbetarna här på taket nedanför med sina vitt lysande hjälmar; de horder av stressade barnfamiljer, mammor, pensionärer och unga som väller in och ut ur Liders stora entré-portar. Längs tvärgatan står alla försäljare med så vitt skilda utbud som ägg, elektronik, glasögon och toarullar.

Alla har de något gemensamt: de drömmer. De ser sina vardagliga sysslor framför sig, tar sig genom dem och når hem till älskad familj, till utekväll, till vännerna eller barnet på dagis eller skolan.
Livet delar upp sig i vägskäl. Vägarna leder till okända mål. Varje gång solen försvinner bakom Playa Ancha går ytterligare en dag mot sitt slut, ytterligare en dag på väg mot vägskälens mål.

Ovanför bergen, bortanför Riñaca och första raden av strand, färgas himlen nu i fallande skala orange som för att vinka avsked till den här dagens strapatser. Staden går från vacker till vackrast och än lite vackrare. Speciellt.

No comments:

Post a Comment